Istället för att skriva om mina underbara föräldrar ägnar jag ett inlägg åt min älskade morfar - Pekka Korhonen!
När jag var en liten flicka bodde jag ofta hos min mormor och morfar i Hackås. Vi var mycket ute i skogen och plockade bär, i trädgården och lekte, på isen och fiskade också lagade de supergod mat. När jag var 7 år gick min mormor bort efter en tids sjukdom vilket skapade stor sorg i släkten. Hon är saknad av många!
I och med att jag växte upp så började jag följa Pekka på fisketävlingar om helgerna och mitt intresse blev allt större. Tillslut tillängnade jag alla helger med honom på isen och vi åkte på allt från små fisketävlingar till KM, DM och SM. Det gick bra för oss båda och det var riktigt roligt! När jag växte upp lite till så började fotbollen tas mer på allvar och vardagar såsom helger gick åt till träningar och matcher + J/H läger i massor och därav hade jag inte möjlighet att förtsätta fiska.
Detta innebar att jag inte träffade Pekka lika mycket längre förutom när han kom på morgon- eller söndaskaffe och sa något i stil med "Harra god, ja inte vatta!" Han är alltid glad och trevlig men lite ensam tror jag. Jag önskar han hade en hund eller någon liten mysig tant att tillringa kvällarna med. Jag menar, då han inte är hos oss och dricker kaffe eller hos Peter i stan och hälsar på.
Onsdag den 10/11 blev Pekka mycket sjuk. Han kände en otrolig smärta i buken och fick åka in med ambulans till akuten på Östersunds sjukhus. Där låg han vaken med smärtstillande tills läkarna anade en spricka i tarmen så att det läkte in syra i kroppen. Då gjorde de en operation som tyvärr inte gjorde de något klokare. Efter ett tag misstänkte de bukspottsköttelinflamation och de beskrev detta som mycket allvarligt. Denna sjukdom går inte göra något åt utan bukspottskötteln får läka av sig själv och detta kan ta tid och vara svårt och jobbigt.
Nu har han legat där en vecka och läget är riskabelt men relativt stabilt. De vet inte om bukspottsköteln håller på att läka eller ruttna och för alla anhöriga är det jobbigt att inte veta hur det kommer gå och hur han mår. Han ligger i respirator pga. att han inte kan andas själv och han har legat sövd tills igår. Nu är han vaken men kan inte prata och ser mest förvirrad och rädd ut. Idag när jag var och hälsade på han så förökte han prata hela tiden men pga. slangen i halsen så kommer det inget ljud. Jag undrar vad han tänker när han ligger där men jag hoppas att det känns bättre för han nu när Peter berättat hur allt ligger till.
Jag tycker så mycket om min morfar och jag önskar så enromt mycket att han blir frisk igen för då ska jag ut och fiska med han igen. Sitta på isen och frysa om händerna så att jag inte har någon känsel i fingertopparna, gå fleeera kilometer, känna småfiskarna nappa och äta halvvarm hamburgare när man kommer i mål. Det är en stor dröm för tillfället!
Pekka - jag tänker på dig varje minut och håller tummarna för att du ska få fiska igen! Y
När jag var en liten flicka bodde jag ofta hos min mormor och morfar i Hackås. Vi var mycket ute i skogen och plockade bär, i trädgården och lekte, på isen och fiskade också lagade de supergod mat. När jag var 7 år gick min mormor bort efter en tids sjukdom vilket skapade stor sorg i släkten. Hon är saknad av många!
I och med att jag växte upp så började jag följa Pekka på fisketävlingar om helgerna och mitt intresse blev allt större. Tillslut tillängnade jag alla helger med honom på isen och vi åkte på allt från små fisketävlingar till KM, DM och SM. Det gick bra för oss båda och det var riktigt roligt! När jag växte upp lite till så började fotbollen tas mer på allvar och vardagar såsom helger gick åt till träningar och matcher + J/H läger i massor och därav hade jag inte möjlighet att förtsätta fiska.
Detta innebar att jag inte träffade Pekka lika mycket längre förutom när han kom på morgon- eller söndaskaffe och sa något i stil med "Harra god, ja inte vatta!" Han är alltid glad och trevlig men lite ensam tror jag. Jag önskar han hade en hund eller någon liten mysig tant att tillringa kvällarna med. Jag menar, då han inte är hos oss och dricker kaffe eller hos Peter i stan och hälsar på.
Onsdag den 10/11 blev Pekka mycket sjuk. Han kände en otrolig smärta i buken och fick åka in med ambulans till akuten på Östersunds sjukhus. Där låg han vaken med smärtstillande tills läkarna anade en spricka i tarmen så att det läkte in syra i kroppen. Då gjorde de en operation som tyvärr inte gjorde de något klokare. Efter ett tag misstänkte de bukspottsköttelinflamation och de beskrev detta som mycket allvarligt. Denna sjukdom går inte göra något åt utan bukspottskötteln får läka av sig själv och detta kan ta tid och vara svårt och jobbigt.
Nu har han legat där en vecka och läget är riskabelt men relativt stabilt. De vet inte om bukspottsköteln håller på att läka eller ruttna och för alla anhöriga är det jobbigt att inte veta hur det kommer gå och hur han mår. Han ligger i respirator pga. att han inte kan andas själv och han har legat sövd tills igår. Nu är han vaken men kan inte prata och ser mest förvirrad och rädd ut. Idag när jag var och hälsade på han så förökte han prata hela tiden men pga. slangen i halsen så kommer det inget ljud. Jag undrar vad han tänker när han ligger där men jag hoppas att det känns bättre för han nu när Peter berättat hur allt ligger till.
Jag tycker så mycket om min morfar och jag önskar så enromt mycket att han blir frisk igen för då ska jag ut och fiska med han igen. Sitta på isen och frysa om händerna så att jag inte har någon känsel i fingertopparna, gå fleeera kilometer, känna småfiskarna nappa och äta halvvarm hamburgare när man kommer i mål. Det är en stor dröm för tillfället!
Pekka - jag tänker på dig varje minut och håller tummarna för att du ska få fiska igen! Y
No comments:
Post a Comment