Fotbollsmatch med Jessika........Malta med Malin -07
'
Jag frågar mig själv än en gång vad mina allra bästa vänner gör så långt bort ifrån mig. Det är jobbigt att det ska behöva vara ett helt projekt att träffa dom och det är frustrerande att vara en fattig student som måste planera allt jag ska göra i minsta detalj för att få allt att gå ihop.
'
Jag vill träffa er varje dag, skratta ihop med er, käka middag, träna, prata tjejsnack, titta på film, dricka te, gå ut och festa, sova - leva helt enkelt. Jag antar att det är detta som kallas "att växa upp". Man går olika vägar här i livet och befinner sig i olika stadier. Jag vill vara student och snusa på Jessika i Mora samtidigt som jag vill jobba och leva tillsammans med alla i Oslo-familjen. Jag antar att min tid tillsammans mer er kommer när jag tagit studenten, då får jag göra precis vad jag vill, när jag vill.
'
Då kommer jag välja att umgås mer med Malin som alltid har legat ett steg för mig men som förhoppningsvis inte kommer skaffa Volvo, villa och man än på ett tag. Jag vill resa, jobba och bo ihop med henne. Hon har det alltid så bra och i hennes närhet känner jag mig trygg och lycklig. Önksar jag hade kunnat medverkat på din 20-årsdag!
'
Jekka min Jekka! En liten, vacker flicka i sina bästa år som för varje dag går ytterligare ett steg närmare livet som innebandyproffs. Om hon ändå kunde bli proffs i Östersund så jag fick pussa på henne om veckorna och så att hon kunde vara student tillsammans med mig även fastän hon är ett år yngre på papperena.å
'
Om jag hade obegränsat med bränsle i räääcer-audin skulle jag hälsa på er båda minst 2 ggr i månaden! Hör ni hur löjligt det låter? 2 ggr i månaden är ingenting egentligen men jag tror på distansförhållanden så vi klarar det här mina små älsklingar! Y
'
'

Hittade en novell jag skrivit baserad på när vårt hus brann ner

Jag befann mig i dvala när jag ovetande sprang igenom den kvalmiga korridoren som tycktes växa och bli längre för varje hysteriskt steg jag tog. Mitt hjärta attackerade revbenen med rädsla och aggressivitet medans ångesten slog över mig när jag tänkte på att jag bråkat med mor och far innan jag somnat den kvällen. Bakom mig hörde jag min systers panikfyllda rop på hjälp och jag frågade mig själv om jag skulle jag vända om och riskera två människors helt oskyldiga liv?
'
Hade jag varit inne i World Trade Center den 11 september 2001 mitt ibland främmande människor hade jag förmodligen värnat om mitt eget liv i första hand men eftersom det gällde någon jag älskade så djupt hade jag inte mage att vara egoistisk, det skulle skada mig betydligt mycket mer.
Ärligt talat förstod jag fortfarande inte vad som hände men jag anade att vår existens var i livsfara och att sekunder inne i huset kunde betyda slutet. I samma ögonblick kände jag en värmevåg komma emot mig och explosionen var påtagligt mycket högre än vad mina öron klarade av. Dödsångesten svepte över mig och jag förstod att jag nu hade spelat min sista vers och melodin var tveklöst den sorgligaste jag uppmärksammat/hört. Att dö i en dyster sång var inte det mål jag hade med livet, jag ville upptäcka och förändra. Jag ville leva och förbättra. Jag måste ut!
'
Mormor hade talat med mig om änglavakt med jag trodde aldrig att det fanns någon som ville mig så väl. När jag tänker efter förstår jag att det är hon som står vid min sida och hjälper mig när jag inte klarar av allt på egen hand. Ulla-Britt Fanberg min räddare och ängel.
'
Jag somnade aldrig om den kvällen. Klockan fyra satt jag vid fönstret hos mina kusiner omvirad i en filt med hundtassar på och tittade ut på brandmännen som fortfarande gjorde allt för att släcka den slukande elden. Kommer då ihåg att jag minuter efter att jag kommit ut ur huset av någon underlig anledning trodde att männen i de röda overallerna skulle klara av att släcka branden och att jag skulle kunna flytta in dagarna därpå. Verkligheten var dock för tillfället en sann fiende som förändrade mina drömmar på några få sekunder.
Total tomhet spred sig i min unga kropp när jag betraktade de svarta kolresterna av vad som tidigare varit ett hem till fem kärleksfulla personer som aldrig någonsin velat någon illa. Morgonpromenaden var för tillfället inte lika uppiggande och glädjerik som de brukade vara med mamma. Dels pga. att alla människor som tidigare suttit fastklistrade på sina köksstolar och stirrat ut över tomma gator nu startat den gamla Volvon och av ren nyfikenhet tagit sig ett eller två varv runt vårt kvarter för att stirra sig blinda på Familjen P’s förlorade hem. En annan anledning var den otäcka lukten av nedbränd bostad som låg tjock i luften samt alla gråtande människor. Bara tanken ger mig kalla kårar än idag.
'
Upplevelsen av att förlora så mycket under så kort tid var för mig bortom verkligheten. Jag hade sett det på film och läst det i tidningar men jag kunde aldrig föreställa mig att det en dag skulle hända oss. Jag klarade mig med ett hårsmån och tävlade med tiden. Ännu en gång vann jag en match jag satsat allt på och vinsten var hög. Kärlek och närhet slår allt. – Mamma, pappa Erika och Kim, kom alltid ihåg att jag älskar er.