Hittade en novell jag skrivit baserad på när vårt hus brann ner

Jag befann mig i dvala när jag ovetande sprang igenom den kvalmiga korridoren som tycktes växa och bli längre för varje hysteriskt steg jag tog. Mitt hjärta attackerade revbenen med rädsla och aggressivitet medans ångesten slog över mig när jag tänkte på att jag bråkat med mor och far innan jag somnat den kvällen. Bakom mig hörde jag min systers panikfyllda rop på hjälp och jag frågade mig själv om jag skulle jag vända om och riskera två människors helt oskyldiga liv?
'
Hade jag varit inne i World Trade Center den 11 september 2001 mitt ibland främmande människor hade jag förmodligen värnat om mitt eget liv i första hand men eftersom det gällde någon jag älskade så djupt hade jag inte mage att vara egoistisk, det skulle skada mig betydligt mycket mer.
Ärligt talat förstod jag fortfarande inte vad som hände men jag anade att vår existens var i livsfara och att sekunder inne i huset kunde betyda slutet. I samma ögonblick kände jag en värmevåg komma emot mig och explosionen var påtagligt mycket högre än vad mina öron klarade av. Dödsångesten svepte över mig och jag förstod att jag nu hade spelat min sista vers och melodin var tveklöst den sorgligaste jag uppmärksammat/hört. Att dö i en dyster sång var inte det mål jag hade med livet, jag ville upptäcka och förändra. Jag ville leva och förbättra. Jag måste ut!
'
Mormor hade talat med mig om änglavakt med jag trodde aldrig att det fanns någon som ville mig så väl. När jag tänker efter förstår jag att det är hon som står vid min sida och hjälper mig när jag inte klarar av allt på egen hand. Ulla-Britt Fanberg min räddare och ängel.
'
Jag somnade aldrig om den kvällen. Klockan fyra satt jag vid fönstret hos mina kusiner omvirad i en filt med hundtassar på och tittade ut på brandmännen som fortfarande gjorde allt för att släcka den slukande elden. Kommer då ihåg att jag minuter efter att jag kommit ut ur huset av någon underlig anledning trodde att männen i de röda overallerna skulle klara av att släcka branden och att jag skulle kunna flytta in dagarna därpå. Verkligheten var dock för tillfället en sann fiende som förändrade mina drömmar på några få sekunder.
Total tomhet spred sig i min unga kropp när jag betraktade de svarta kolresterna av vad som tidigare varit ett hem till fem kärleksfulla personer som aldrig någonsin velat någon illa. Morgonpromenaden var för tillfället inte lika uppiggande och glädjerik som de brukade vara med mamma. Dels pga. att alla människor som tidigare suttit fastklistrade på sina köksstolar och stirrat ut över tomma gator nu startat den gamla Volvon och av ren nyfikenhet tagit sig ett eller två varv runt vårt kvarter för att stirra sig blinda på Familjen P’s förlorade hem. En annan anledning var den otäcka lukten av nedbränd bostad som låg tjock i luften samt alla gråtande människor. Bara tanken ger mig kalla kårar än idag.
'
Upplevelsen av att förlora så mycket under så kort tid var för mig bortom verkligheten. Jag hade sett det på film och läst det i tidningar men jag kunde aldrig föreställa mig att det en dag skulle hända oss. Jag klarade mig med ett hårsmån och tävlade med tiden. Ännu en gång vann jag en match jag satsat allt på och vinsten var hög. Kärlek och närhet slår allt. – Mamma, pappa Erika och Kim, kom alltid ihåg att jag älskar er.